Den Arktiska Postvägen

Den Arktiska Postvägsrutten följer kvarlevorna av den gamla Köpenhamn-Alta-vägen. Den börjar vid fjällen i Pallas-Ylläs nationalpark i Finska Lappland och går genom Finnmarkens högland hela vägen till Alta vid Norra Ishavet. Vildmarken som utgörs av Finska och Norska Lappland är tre gånger större än Belgien och en av de största ytorna av denna typ i hela Europa. Med en ren-till-människa ratio på 5:4 kommer du sannolikt att möta fler renar än människor på stigarna. Med det sagt är inte renar här bara för att vara fina att titta på för cyklisterna, de är även ekonomiskt viktiga för många Lapplänningar och Samer. För att respektera det är rutten stängd under den viktiga säsongen i slutet av september när hjordar på tusentals renar samlas in inför hösten.

Förutom det är det även rekommenderat att ta Räkkä i beaktning - det är en säsong med mycket mygg, flugor, knott och hästflugor i det här området, såvida du inte planerar att ha ett heltäckande myggnät på dig när du cyklar. Trots att Sami inte hade varit i Lappland tidigare, hade hon hört allt om myggen och kom väl förberedd med myggnät för huvudet, armband och myggmedel. Räkkä börjar vanligtvis i slutet av juni och varar normalt till mitten av augusti, vilket gör att slutet på sommaren och hösten är en perfekt tid för bikepacking i norr. I september är det även vanligt med norrsken som lyser upp himlen.

Skogsvägar och enstaka asfalterade vägar leder oss från Ylläs till Pallas, där vi får vår första titt på de vackra sju fjällen i Pallastunturi. Ursprungsplanen var att undvika alla vägar men Henna visste att nästa del från Pallastunturi skulle vara tuff med en MTB, och ännu tuffare med en gravelcykel. Så de beslutade att ta vägen och stanna vid Restaurang Loimu istället. När vi svängde in vid parkeringen till Loimu kändes det som att vi hade åkt tillbaka i tiden - en verkligt charmig och blygsam plats, där gaspumparna och inredningen ger en riktig 70-talskänsla. Att uppleva enkelheten med livet uppe i norr och den lokala kulturen med lugnet längs de långa vildmarkssträckorna skapar en bikepackingupplevelse som tar dig långt bortom stadsstressen.

Det började klarna upp efter några regnskurar, och vi tar oss till tillbaka till skogsvägen som leder oss till vår campingplats vid vattnet. Ett snabbt dopp i det kristallklara vattnet och på med myggnäten innan middagen, tacksamma över att det finns så många sjöar och floder som gör vårt liv lite lättare när det kommer till camping och vattenpåfyllning. På äkta spanskt vis är en ostbricka inkluderad i middagen. "Om middagarna är så här bra kommer jag bara att campa med Sami framöver," säger Henna med ett leende.

De första två kilometerna den andra dagen gav en försmak av vad som låg framför oss på den Arktiska Postvägen - branta stigar, steniga sektioner och lös sand som tvingar dig att helt kliva av cykeln till och från. Det sinkade oss men vi var glada att ha kommit ifrån vägen, framförallt eftersom vi blev belönade med fantastiska vidsträckta vyer åt alla håll. Rutten är mer känd som en vandringsled, så fotgängarna längs Hetta-Pallas-leden var ganska förvånade över att möta två tjejer på gravelcyklar längs de tuffa stigarna, balanserandes på träspängerna och bärandes deras cyklar över stenar.

Vi stannade för att njuta av lokala godsaker på vildmarkskaféet och lärde oss av damen där att det inte hade varit ett lika bra svampår som detta sedan 60-talet, vilket förklarade varför vi såg svamp precis överallt. I Hetta bunkrade vi upp och beslutade att hålla oss till MTB-rutten trots att vi hade hört rykten om att nästkommande 25km skulle vara tuffa. Ryktena visade sig stämma - inte så mycket för stenarna, men för de oändliga våtmarkerna och myrarna som man inte kunde cykla över eller igenom. Trötta och lite stukade stannade vi vid ett vindskydd halvvägs igenom sektionen, men bestämde oss för att fortsätta cykla eftersom väderprognosen lovade massa regn som skulle göra stigen ännu sämre. Vi trodde också att det fanns övernattning i nästa by, Näkkälä, men det fanns inga tecken på det när vi kom dit, och Google maps var inte heller till någon nytta eftersom täckningen var så dålig. Vi var trötta och började bli kalla. Till slut kom en fyrhjulsförare och berättade att ägaren till stället var ute och fiskade utan sin telefon och han var den enda som hade tillgång till nyckeln. Med vetskapen om att nästa övernattningsställe låg 13km bort i fel riktning bestämde vi oss för att slå upp vårt tält på parkeringen till vandringsleden. När tältet var uppe började det ösregna, och det varade hela natten.

Den kalla och blöta morgonen betydde att början av den tredje dagen inte var så mysig, men vi hoppade upp på cyklarna med målet att nå Kautokeino och sova någonstans där det var varmt och torrt. De steniga stigarna förbyttes till sandiga vägar men de stora pölarna från nattens regn tillsammans med kärren och flodfårorna gjorde att farten var långsam. På den här delen kändes det verkligen som att vi var helt ensamma mitt ute i ingenstans. "Det mest överraskande har varit hur länge du kan cykla på en grusväg innan du ser ett hus igen. Oändliga timmar och kilometer på cykeln utan att se någon eller något alls, inte ens ett djur eller en fågel," säger Sami eftertänksamt. Till slut, efter vad som kändes som timmar i sadeln såg vi stugor på andra sidan en sjö. Vi behövde bara korsa en flod som stod oss upp till låren först för att komma dit. När vi kom till andra sidan välkomnade ägaren till huset oss på norska och bjöd in oss på kaffe. Utsvultna och trötta var vi glada att få en paus och träffa familjen där.

Det var idylliskt. Mormodern satt på altanen och stickade, den lilla pojken pratade perfekt engelska, får bräkte på baksidan, vi berättade historier och åt lokala delikatesser som rentunga, torkat renkött, kallrökt lax, brunostmackor, hjortron och blåbär - Norge från sin bästa sida. "Att träffa den här familjen gjorde verkligen dagen. Att cykla är kul men att få möta lokalbefolkningen längs vägen gör det ännu mer minnesvärt," tycker både Henna och Sami. När vi frågade om vi kunde få betala någonting var svaret ett bestämt nej från pappan i familjen, som istället öppnade armarna för att krama om oss. När vi är redo att ta oss vidare kommer pappan utspringandes med ett stort paket torkat renkött att ta med på resan.

Den tuffaste delen av rutten var nu gjord. De sista 145 kilometerna till Alta skulle vara på grusväg, så vi kände oss säkra på att vi skulle kunna trampa på lite snabbare nu. Efter en varm dusch och en god natts sömn kände vi oss åter pigga och följde floden ut ur staden. Vid lunchtid kommer vi ovan trädtopparna och njuter av att se de milsvida bergen breda ut sig. Vi lagar lunch vid en renskötares tipi innan vi cyklar vidare längs några av de längsta raksträckorna vi någonsin har sett. Trots det öppna landskapet här finns det ett unikt lugn - det är nästan magiskt. Vår vana trogen kommer vi inte fram till Suolovuopmi fjellstua, en gammal fjällstuga, med torra fötter idag heller. Förra nattens regn har lämnat stora pölar på vägen - varav Henna fick syna några av dem extra noga. Fjällstugan gav oss en mysig övernattning och lät oss njuta av en utsökt lokalproducerad middag med röding och potatis innan vi gick och lade oss.

Vi hade varit snabbare än vi trodde - det var bara 65km kvar till Alta och grusvägen skulle vara i bra skick fick vi höra. Vi började med en klättring upp på fjällen där kyliga nordanvindar välkomnade oss. I horisonten kunde vi se de höga Norska snöklädda bergen medan vi trampade längs de böljande kullarna ovan det vidsträckta höglandet. Några få renar blev snabbt till hundratals. "Även för en finländare," säger Henna med vördnad i rösten, "är det en häftig upplevelse att cykla jämte renarna, och Sami förvandlades till en riktig rendjurskännare på den här resan". En annan höjdpunkt den sista dagen var att stöta på en mamma och en dotter med ett dussin huskies som tränade för att tävla i det välkända Finnmarksløpet, det längsta hundslädesloppet i Europa. Jämfört med våra gravelcyklar for de fram rätt snabbt, men lät oss gladeligen stanna och gosa en stund. Med ny energi trampade vi vidare för att nå vårt slutmål, Alta. För att inte göra den sista delen för lätt tog vi oss tillbaka till MTB-rutten som bestod av stigar längs floden Alta. Det är svårt att säga helt säkert om vi gjorde rätt val här eftersom några sektioner var riktigt roliga medan andra var för leriga för att cykla på, men till slut kom vi fram till den berömda kyrkan i Alta där vi kunde slutföra vår 380km långa cykeltur genom en av de största vildmarkerna i Europa.

Vädret kanske inte var det varmaste men de öppna landskapen, renarna, vänliga lokalbefolkningen och magiska ljuset gjorde det till en oförglömlig resa - den sortens som värmer dig mer från insidan än utsidan. Och är det inte ändå därför vi gör en sådan här sak?