Bikepacking för första gången - Rondane Nationalpark, Norge

Bikepacking kanske låter lite trassligt först, speciellt om du aldrig har provat en gruscykel förut. Det var precis så Coco kände innan turen. Hon hade ingen tidigare erfarenhet av varken cyklar eller bikepacking. Ett bra sätt att övervinna de här problemen är att hitta en vän som är insatt i bikepacking och följa med på en tur, så det var precis vad vi gjorde. Jag tog hand om planeringen och FARA hjälpte oss med gruscyklar och all nödvändig bikepacking-utrustning. Efter en 6km lång testrunda med fullastade cyklar tog vi oss ut på vårt bikepackingäventyr.

Vår plan var att cykla 230 kilometer och 4000 höjdmeter över fyra dagar, men eftersom det tog längre tid än vi tänkt att få ordning på allt i början av resan, så slutade det med att vi fick sova en extra natt i vår van och börja resan tidigt nästa dag. Vi bestämde oss för att dela upp dagarna på 66km, 56km och 106km med vetskapen om att de första två dagarna innehöll i princip all klättring och den sista dagen skulle vara en blandning av nedför och platta vägar.

När jag planerade rutten försökte jag undvika de mer utmanande grusvägarna. Jag tänkte, att cykla på en fullastad cykel på bra grusväg (eller asfalt) redan var en utmaning stor nog för en nybörjare. Vår första dag visade sig bli en brant inlärningskurva för Coco. Rutten innehöll 1500 höjdmeter klättring nära en av de högsta punkterna i området. Klättringen var asfalterad men eftersom Coco aldrig hade cyklat på en gruscykel ens på platt väg tidigare blev inledningen med en fullastad cykel och 1500 meter klättring en tuff start på resan för henne. Hon höll dock modet uppe och jag matade henne kontinuerligt med snacks så att vi fortfarande var bästa vänner när vi kom upp till toppen.

Efter en tuff start, när vi klättrade högre upp i Rondane, blev backarna snällare och utsikten ännu mer slående med olika toppar i Rondane och andra berg som man kunde se i fjärran. Till slut fick även Coco njuta av cyklingens roliga bitar. Många nybörjare skulle kunna vara rädda för nedförsbackarna men snowboardåkaren Coco skrek bara "älskar nedförsbackar" när hon bekvämt susade utför på sin cykel. De sista tjugo kilometerna flög förbi, badandes i mjukt kvällsljus och fantastiska vyer över sjön Atnsjøen. Vi campade vid flodbädden med utsikt över bergen och när solen gick ner blev vi belönade med en vacker fullmåne för vår första dags hårda arbete på cykeln.

Coco vaknade före mig efter en kall, sömnlös och smärtsam natt. Hon hade hållit tillbaka tårar hela natten, för hennes ben hade gjort så ont. På morgonen kröp hon ut ur tältet för att kissa, bara för att upptäcka att hon knappt kunde gå. Hon var verkligen orolig över hur hon skulle berätta för mig att hon kanske inte skulle kunna fortsätta cykla.

Jag vaknade och sa ett piggt "god morgon", men av hennes ansiktsuttryck kunde jag direkt se att någonting var fel. Hon berättade om den sömnlösa natten, smärtan i benen, och jag förbannade mig själv och min planering. Jag borde ha förstått att börja med att cykla en sådan tuff klättring var för mycket om du aldrig har cyklat tidigare. Jag försökte hålla mig lugn och sa att vi kunde ha en lugn morgon, stretcha lite, äta en bra frukost och sedan se hur vi kände. Under frukosten började molnen skingra sig och samtidigt började Cocos humör bli bättre. I takt med att vi hade packat ihop våra saker sken solen och Coco dansade. Mitt hopp hade återvänt men jag visste att jag behövde sätta ett lugnt tempo idag och planera in många små pauser.

De första 30 kilometerna, innan vi svängde in på en mindre grusväg, var Coco tystare än vanligt och jag visste att det betydde att hon hade ont. Vi stannade två gånger för att justera hennes sadel för att lätta på smärtan. Efter det andra stoppet fick vi äntligen till inställningarna bättre, det tog bort mycket belastning på axlarna och gjorde det lättare för henne att slappna av på cykeln. Sedan hade vi en längre lunchrast innan vi kom in på vägarna mot Grimsdalen.

Återigen, medan vyerna blev vackrare blev cyklingen lättare. De vackra utsikterna över bergen och de roliga grusvägarna var det bästa sättet att hjälpa Coco att glömma smärtan. Turen i Grimsdalen var verkligen höjdpunkten av resan. Det var en vacker sträcka hela vägen på den tysta och fina grusvägen. Solen gjorde att vi fick njuta av det bästa av Grimsdalen den dagen.

Cyklingen i dalen var enklare när man kom från Frekmyr-hållet, men mot slutet av dalen kom två längre och brantare backar. Vid det här laget började Coco bli trött av dagens bravader och smärtan från klättringen dagen innan gjorde sig påmind igen. Enligt henne var det då "nacho powern" kickade in och tog henne över de sista stigningarna. Den här "nacho powern" hjälper verkligen en individ att hantera vad som helst då vi kom till vår lägerplats med utsikt över bergen på andra sidan Rondane precis innan solen gick ner bakom bergen. En perfekt plats att njuta av vår sista natt på resan.

Vi vaknade i soluppgången till en krispig men fantastisk dag. En frostig mark och kalla cyklar tydde på att vårt beslut att sova i alla våra kläder hade varit rätt val! Vi njöt av vår morgongröt och kaffe medan solens strålar värmde upp oss efter en kall natt. Coco hade sovit bättre och hade lite mindre ont än morgonen innan, så det verkade lovande. Kvällen före hade hon varit tvivelaktig till vår plan att cykla över 100 kilometer, men nu var hon redo för utmaningen. "Det kanske är det sista jag gör, men jag kommer att genomföra detta", var hennes ord när vi gav oss iväg på cyklarna igen.

Den positiva attityden och hennes pannben var förmodligen anledningen till att vi var bästa vänner. Dagen började med en extremt rolig och lång utförsbacke, vilket var precis vad vi behövde för att trampa igång benen igen. Vi behöll farten genom hela dagen och kilometerna flög förbi. Jag förstår inte helt vad Cocos "nacho power" var, men den var verkligen imponerande. Utan problem tog hon sig igenom vår 100 kilometer långa dag. Detta var en oerhörd bedrift eftersom det var första gången hon cyklade 100 kilometer på en dag. Vad som gjorde det ännu mer imponerande var att hon gjorde det efter två långa dagar på cykeln och efter att ha haft ömma ben som vid ett tillfälle inte ens gick att gå på.

Det mentala är verkligen vår starkaste muskel. Lyckligtvis hatade inte Coco mig när vi hade cyklat klart, och hon sa till och med att hon ville ha en egen gruscykel, vilket betyder att vårt bikepackingäventyr hade varit mer än en succé.

Om du hade bett Coco summera vår resa och bikepacking, vad skulle hon säga? Jag frågade henne faktiskt och det första hon kom på var lidandet, men hon sa att det var ett "märkligt tillfredsställande lidande". Hon sa också att enkelheten att nå nya platser med våra cyklar och ha med allt som vi behövde var givande och speciellt. "Det förflyttar dig till en helt annan plats mentalt".

Hennes generella känsla var att det inte var så svårt - det var bara att cykla och hantera att vara obekväm ibland, men med massor av njutning efteråt. Hon hade uppenbarligen lärt sig mycket av att ta sig fram längs vägarna.

Vi uppmuntrar alla att packa cykeln för att ta dig ut på ditt första bikepackingäventyr, du kommer inte att ångra det.