Sofiane Sehili behöver förmodligen ingen närmare introduktion för de redan frälsta bikepacking-gravelcyklisterna. Hans meritlista innehåller segrar på världens största och tuffaste bikepacking-event. Vi träffade honom i hans hemstad Paris efter hans senaste framgång på det 4400 km långa eventet Tour Divide, och pratade om åtta timmar långa sessioner av att släpa cykeln, hård motvind och hur framtiden ser ut för honom.

"Jag cyklade i nästan 40 timmar och stannade sedan för en kvarts tupplur vid sidan av vägen. Efter tuppluren kände jag mig okej och kunde fortsätta cykla hela natten. Det var tillräckligt med sömn," säger Sofiane med ett intetsägande uttryck i ansiktet. Det är normalt för honom men det är också det som gör honom till en så oerhört framgångsrik ultradistans-atlet. Som en vanlig gravelcyklist eller bikepacker är det lätt att tro att man når framgång på flerdagarslopp genom att vara snabb, tekniskt duktig eller oerhört uthållig - och till viss del är detta sant. Men i Sofianes fall verkar hans superkraft vara, förutom det ovan nämnda, även förmågan att fungera på så pass lite sömn att vanliga dödliga skulle ha gått i bitar för länge sedan om de försökte göra samma sak.

Sofianes plan för Tour Divide, som sträcker sig från Banff i Canada till New Mexico, var enkel - undvik onödiga stopp för att proviantera. Han tänkte att majoriteten av hans största konkurrenter skulle stanna på första möjliga påfyllnadsstället efter 250 km i Fernie, British Colombia. "Alla stannar där, och senaste gången jag körde det här eventet 2019 stannade jag också där, men jag tror inte det var nödvändigt. Den här gången tänkte jag att om jag hade mat kvar, varför ska jag stanna? Jag var tillsammans med Manu [Cattrysse] och Josh [Ibbett] den här gången och jag visste att de förmodligen skulle stanna. När jag köpte min mat innan start och var i matbutiken tog jag först en smörgås, och sedan en till. Och sedan tänkte jag att jag faktiskt lika gärna kunde köpa fyra stycken eftersom jag ändå kommer att äta dem. Jag räknade inte så noga egentligen - varje gång jag köpte något tänkte jag att jag lika gärna kunde köpa två. Jag drog iväg med en stor hopfällbar ryggsäck fullpackad med mat. Jag tänkte tillbaka på alla extra stopp jag gjorde 2019 och hur onödiga de hade varit. Om du packar med dig ordentligt finns det ingen anledning att stanna mer än en gång om dagen."

Trots att han är en av världens bästa ultradistans-atleter, styr vanliga vardagliga bekymmer hur hans deltagande i ett event fortlöper. "Den andra natten var jag faktiskt ganska sugen på att stanna. Jag hade cyklat rakt igenom hela den första natten, men när jag kom till Colombia Falls kunde jag inte hitta ett hotell för under 200 USD rummet, så jag bestämde mig för att fortsätta cykla hela natten istället. Jag visste att jag kunde cykla mer utan att sova och det gjorde även att jag kunde spara pengar, så då kunde jag lika gärna köra på. Jag försökte först hitta en kyrka som var öppen, ibland har även postkontor i USA skyddade portar där du kan sova någon timme, men allt var stängt."

Några av de största rubrikerna från Tour Divide 2022 var väder/klimat-relaterade. Snöstormar. Yrande oväder. Hejdlöst regn. Blixtar och dunder. Skogsbränder. Kort sagt, icke-optimala förhållanden för att cykla 4000 km tvärs över USA. "Vädret var ganska hemskt under hela eventet. Snön var faktiskt inte den värsta delen; när du kommer till den första snön måste du hoppa av och putta cykeln i 90-120 min, och det ger dina muskler lite vila. Efteråt är du rätt taggad att sätta dig på cykeln igen. Du kommer till första nedförsbacken, upprymd och glad att åter få hoppa upp på cykeln. Föreställ dig istället att brottas med motvind i tre dagar i sträck genom Wyoming och Colorado - vi hade en motvind på ungefär 30km/h, och cirka 50km/h i byarna. Det var misär. Även när det mojnar eller du kommer in i lite vindskydd, är du fortfarande väldigt trött från att ha brottats med vinden hela tiden."

Sofiane har ett detaljerat minne av loppet och där han sitter mittemot oss i Paris sena eftermiddagsljus kan du se hur han går igenom scen för scen i sitt huvud. "Jag var inte riktigt klar över hur dåligt vädret skulle bli och hur mycket snö det skulle vara på toppen av de högsta bergen. Jag gjorde bara min egen grej. Du har folk i chatten på Facebook-eventet som bara försöker skrämma upp varandra, ofta baserat på deras egna osäkerhet, men jag försöker att inte lyssna så noga på dem. Jag försökte hålla mig optimistisk, men det var inte riktigt året för optimism - den värsta sortens väderleksrapporter slog faktiskt in det här året!" säger han med ett snett leende. “Jag räknade ut att jag spenderade sju av de första femtio timmarna av loppet på att putta min cykel genom snö, plus ytterligare en timme när jag kom till Wyoming," fortsätter han. "Några av cyklisterna bakom mig hade dock ännu värre förhållanden - jag hörde att ännu mer snö hade fallit efter att jag passerat de högsta punkterna. Delarna där jag hade puttat cykeln i 2,5 - 3 timmar hade tagit mer än det dubbla för cyklisterna lite längre ner i fältet. Det var verkligen en av de stora fördelarna med att jag inte hade stannat under de första fyrtio timmarna av loppet."

För ett så utmanande event som Tour Divide som tar över två veckor att genomföra, är motivationen en helt avgörande faktor. "Jag försöker hitta små delmål. Jag intalar mig själv saker som att 'det blir bättre efter den här punken, eller efter nästa sträcka.' Du lurar dig själv att tro att den här dåliga sträckan kan inte hålla på alltför länge och att det kommer bli bättre längre fram. Det är så jag motiverar mig - jag ljuger för mig själv. I slutändan är jag där för att vinna. Hela poängen är att göra sitt allra bästa. Alla topp-atleter i bikepacking har väldigt hög standard. Sportens anda handlar så mycket om att pressa sig själv och sina gränser och se hur långt du kan komma, och när du inte pressar dina gränser längre känner du dig skyldig för att du inte försöker mer. Även om jag kör bra och vinner ett event, om jag känner att jag inte har gjort mitt absolut bästa tittar jag tillbaka och tänker okej, nästa gång behöver jag hitta ett sätt att vara ännu mer effektiv och hantera olika situationer ännu bättre."

Med ett event så långt som Tour Divide är det nästan givet att deltagarna kommer att hamna i situationer utanför deras kontroll. Under 2022 års event var det en stor skogsbrand i New Mexico nära inpå start som gjorde att organisationen behövde dra om rutten för deltagarna. "Delen genom New Mexico överraskade mig verkligen." Förklarar Sofiane. "Den nya rutten var mycket kortare [vilket ledde till att de snabbare totaltiderna i 2022 års event inte kan jämföras med tider satta av andra cyklister under tidigare upplagor]. Eftersom den nya rutten var kortare och hade mer asfalterade sträckor tog organisationen med en sträcka som vanligtvis ingår i rutten för Great Divide MTB men inte Tour Divide-eventet. Den här sträckan är nästan bara grus men den går igenom ett område som är väldigt känsligt för plötsliga översvämningar och när det blir blött blir det nästan omöjligt att ta sig fram. När vi rullade iväg stod New Mexico i lågor och ingen förväntade sig att monsunregnet skulle komma tidigt, och att det skulle innebära problem. Men det var precis det som hände. Jag slapp en del av regnet eftersom jag låg före det, men när jag kom till New Mexico regnade det redan - men monsunregnet hade ännu inte börjat. Det slutade med att jag var den enda cyklisten som körde den nya sträckan på detta års bana."

Fartskillnaden mellan Sofiane och hans medtävlande blev tydlig under denna del av loppet "Cyklisterna bakom mig kom fram till den nya grussträckan precis som monsunregnet började och det var verkligen misär. Den första cyklisten, Manu, ringde organisationen och sa vad som hände och eftersom de visste hur känsligt området var för översvämning ledde de om alla andra förutom jag, eftersom jag redan hade passerat där. Vattennivåerna steg snabbt och jag behövde vada på några ställen, vilket inte var något jag direkt hade räknat med. Det tog mig tretton timmar att ta mig igenom en sektion som annars hade tagit mig åtta eller nio timmar om vägen hade varit den vanliga."

Efter djup snö och tuffa vindar behövde cyklisterna sedan hantera hällregn och hårda stormar. "Till och med när jag hade kommit av grussträckan och tillbaka till asfalterad väg var regnet som något jag bara sett i tropiska länder - det studsade på vägen. Vägen var fullkomligt översvämmad och det var floder med gyttjigt vatten som rann ner från de omkringliggande kullarna. På vissa ställen stod vattnet upp till halva hjulen. Lokalbefolkningen är vana vid det men några av dem stannade till i deras bilar för att fråga om jag var okej. En kille i husbil stannade för att varna mig för hur dåligt vädret var som var på väg ikapp oss bakifrån. Himlen bakom mig var helt svart och det blixtrade i princip var trettionde sekund överallt omkring mig. Det fanns inga träd, jag var helt utsatt mitt på en öppen väg som ett lätt byte. Jag har varit i några ganska kniviga situationer tidigare på min cykel, men det här var en av de läskigaste stunderna eftersom jag inte hade något annat väl än att fortsätta."

Ändringen av rutten som skedde i sista minuten gjorde att många av cyklisterna, så som Sofiane själv, inte hade så mycket detaljerad information som de hade önskat ha. "När jag gick igenom rutten innan eventet visste jag att nästa sektion från toppen av den sista bergspassagen var markerad med att det inte skulle finnas någon service. Eftersom toppen var så hög och det regnade så mycket var jag orolig att få hypotermi och det var en av anledningarna till att jag stannade till på toaletten på campingen. Hela sträckan var del av den omlagda rutten av banan så ingen kände till den särskilt väl. Det visade sig att det fanns en s.k. 'trail angel', stigarnas skyddsängel, mot botten av utförslöpan där du kan stanna till på hennes veranda som är skyddad från väder och vind. Hon lägger ut en sovsäck och snacks där till de tävlande. Om jag hade vetat det på förhand hade jag förmodligen kört på nerför berget för att sedan lägga mig där i sovsäcken någon timme innan jag fortsatt. Från den punkten är det sedan bara cirka 1500m högt, så även om temperaturen har varit fortsatt låg hade det varit okej. Ingen av de tävlande visste om denna 'trail angel', men hon postade i Facebookgruppen för att säga 'Hej, jag finns här och det här är det jag erbjuder.' Tyvärr hann jag inte se detta eftersom jag redan hade gått i mål när hon postade det i gruppen."

Även om Sofianes oplanerade stopp gav honom lite vila fick han andra problem på halsen: "När jag förberedde mig för eventet innan start visste jag att under denna sträcka, som är runt 300 km lång, skulle det inte finnas någonstans att proviantera, så du behövde vara helt självförsörjande. Jag hade planerat för detta, så jag hade med mig massa mat vilket innebar att jag inte behövde stanna. Jag hade dock inte planerat för de sex timmar jag stannade till på toaletten på campingen, så jag fick slut på mat de sista 60 eller 70 kilometerna in till Silvercity. Det betydde att jag behövde avvika från rutten för att hitta mat, vilket tog ytterligare en timme, men vid det här laget var det viktigare att få mat än att spara en timmes tävlingstid."

Sofiane ville inte bara vinna eventet, han ville också sätta den snabbaste tiden. Mike Halls banrekord har stått sig sedan 2016 och är på otroliga 13 dagar, 22 timmar och 51 minuter. Sofiane ville först slå detta men med ändringen av banan skulle det bli väldigt svårt. “Vi visste direkt från start att banan skulle vara annorlunda så det skulle inte bli något banrekord och min sluttid skulle inte kunna jämföras med Mike Halls rekord. Jag var såklart besviken eftersom jag ville ge det en chans. Jag hade en liten förhoppning om att delen i New Mexico som var stängd på grund av skogsbranden kanske skulle hinna öppna innan jag kom dit. Organisationen sa att om detta hände skulle de dirigera om de tävlande tillbaka till originalrutten, vilket skulle betyda att rekordet var möjligt att slå. Tyvärr öppnade den eldhärjade delen inte förrän dagen jag gick i mål och alla deltagare körde den omlagda versionen."

"Så snart det stod klart att jag inte skulle kunna utmana Mikes rekord fokuserade jag bara på att vinna eventet. Men med det sagt ville jag fortfarande göra ett avtryck med min segrartid. Mitt mål var tretton och en halv dag, men med tanke på de åtta timmar jag puttade min cykel genom snön visste jag ganska tidigt att det skulle bli väldigt svårt. Vem som helst som kommer i mål på detta event under dessa förhållanden har gjort en otrolig prestation. Jag var besviken att jag inte fick chans att utmana rekordet men jag var glad att jag vann en av de tuffaste upplagorna av Tour Divide någonsin. Förhållandena den här gången var mycket tuffare än de var 2016 när Mike satte rekordtiden - han gjorde ett otroligt jobb och var fantastiskt snabb - men jag var där det året och förhållandena var perfekta från start till mål."

 Alla flerdagarsevent kommer med upp- och nedgångar, men Sofiane sken upp när han tänkte tillbaka till några av upplevelserna från Tour Divide: “Under de första fyra eller fem dagarna var jag fokuserad på att tävla och vara så snabb och effektiv som möjligt för att hålla motståndarna så långt bakom mig som möjligt. Jag gav mig inte direkt någon tid att uppskatta det jag hade omkring mig. På toppen av en sektion där jag hade behövt putta cykeln fanns det  en glaciärsjö på ena sidan och pinjeskog på den andra och allt var täckt med snö, men det var inte läge för mig att stanna och begrunda. Landskapet var mycket mindre viktigt än vad jag faktiskt höll på med. Jag kunde inte hitta det nödvändiga mentala lugnet för att kunna känna in vart jag faktiskt cyklade. Så småningom ändrades det i takt med att jag hade fått en ordentlig lucka till de andra. Då öppnade jag upp för alla känslor - både bra och dåliga. I Montana började jag cykla runt kl 02.00 efter ett 90min långt stopp. Ungefär kl 09.00 befann jag mig i en dal, på en plats jag inte kom ihåg från tidigare upplagor, så det var ganska oväntat. Jag hade medvind och allt gick bra och det var första gången under loppet som jag tillät mig själv att vara utanför själva tävlingen och bara känna in upplevelsen. För en kort stund tävlade jag inte längre, jag bara cyklade, och jag kunde ta in omgivningen och uppskatta hur lyckligt lottad jag var som var just här." 

Innan vi låter Sofiane återgå till sin vardag i Paris,  har vi en sista självklar fråga - vad står härnäst på hans att-göra-lista? Finns det någonting mer därute, stort nog att utmana honom? "Det finns inte så många andra stora event kvar att vinna, men det är en väldigt ung sport och nya event fortsätter att poppa upp. Jag har vunnit event stora nog att cementera mitt arv och mig själv som en av de bästa i sporten, vilket betyder att jag kan åka till olika event med olika målsättningar. Jag har funderat på HighlandTrail550 ett bra tag. Varje år följer jag loppet och tänker hur fruktansvärt det verkar vara, men jag vill också väldigt gärna göra det, utan att helt veta varför! Det är uppenbarligen miserabelt och supertufft, men också vackert. Det är en ganska mytomspunnen tävling inom de tuffaste bikepacking-kretsarna. Jag är inte säker på att jag har tillräckligt bra teknik på mountainbike för att vinna det, men jag skulle vilja försöka. Det tar vanligtvis vinnaren ett par försök innan de lyckas. Första gången skulle jag vara nöjd om jag bara kom i mål."

Och vad händer när han har slutat tävla? "Jag är fyrtio nu, så det är inte som att jag kan vara på topp i ytterligare tio år, men jag kommer alltid se till att jag har kul på min cykel och njuter av att tävla. Just nu njuter jag verkligen av att vara därute, spendera alldeles för mycket tid på cykeln och vara trött hela tiden. Jag älskar fortfarande att vinna, men kanske ännu viktigare älskar jag känslan av kamratskap efter ett avslutat event, när alla sitter ner vid målet och berättar om sina upplevelser. Jag är verkligen glad att vara en del av det här gänget och jag vill fortsätta vara det - inte bara som någon som vinner tävlingar men som någon som står upp för sportens värderingar. Jag älskar det faktum att gruppen respekterar min åsikt. Alla topp-atleter som jag träffat, såväl som att de är urstarka, är de smarta och vältaliga och har starka värderingar. Det är därför jag älskar att vara en del av allt detta. Jag skulle vilja organisera event lite längre fram för att ge något tillbaka. Jag vet inte exakt i vilken form, men jag vill hålla mig involverad och kämpa för värderingarna som är kärnan av allt detta."