Vid den andra tävlingen i LifeTime-serien spelade vi äntligen mitt sorts spel. Unbound stod på menyn och att tävla 200 miles eller 320 km på spikraka vägar skrämmer mig inte. I motsats till en mountainbiketävling som Sea Otter ligger jag inte sömnlös med frågor som: vilken cykel skulle vara bäst, vilka däck ska jag köra på, vilket kostupplägg är att föredra, eller är bansträckningen för teknisk för mig som landsvägscyklist? Nej, när Specialized frågade mig i december om vilken ram de skulle lägga årets lack på, Crux eller Diverge, visste jag direkt vilken jag ville ha. Diverge såklart. Jag väljer komfort framför vikt för en så pass lång tävling som Unbound och lan Boswell och jag blev etta och tvåa förra året på just Diverge, så varför skulle jag ändra på ett vinnande koncept? Den cykeln är gjord för Unbound.
Men visst, cyklar är fortfarande en grej, så här går jag väldigt snabbt igenom komponenterna jag använder, som är precis samma som förra året. Jag kör på en Diverge S-Works-ram med Roval Terra CLX-hjul och Specialized Pathfinder Pro-däck (42 mm utan däckinsats). Komponenterna består av Shimanos GRX-grupp i 2X-version. Två främre kedjedrev (2X) eftersom jag gillar det större växelspannet och de mindre stegen mellan dem. Som landsvägscyklist är jag ändå van vid att använda en framväxel. Utväxlingarna är vanliga GRX (48-31 fram och 11-34 bak) och cykeln har komponenter från Pro. Jag uppskattar verkligen offroad-sadeln Stealth och gravelstyret med 20 graders flare. Bredden på det här styret är 40 cm i syfte att vara mer aero när man cyklar med händerna uppe på reglagen.
Ja, att vara aerodynamisk är faktiskt en grej i en så lång tävling som Unbound. Om du kan spara några watt gör det stor skillnad under ett lopp som är 10 timmar långt. Trots att jag visste att det skulle bespara mig typ 30 watt vid vanlig tävlingshastighet, valde jag dock bort mitt tempostyre. Jag tycker inte att de är säkra att använda i ett event med masstart. Jag skulle vilja tävla på lika villkor så om ingen använde dem så skulle jag föredra det. Det var mycket diskussion om det på "proffsens e-postlista", men jag lade inte så mycket uppmärksamhet på de tekniska alternativen. Jag och lan använde dem trots allt inte förra året och vi kom i mål som klar 1a - 2a. Rå kraft verkar också fungera ganska bra i en tävling som Unbound. Så när 16 av 19 proffs reagerade positivt på att inte använda dem brydde jag mig inte längre. Jag bestämde mig för att inte använda det och fokuserade istället på tävlingen. 03.30. Tävlingsdag. Alarmet gick och jag var nöjd med mina sex timmars sömn. Det var ändå mycket mer än förra året så bara det kändes som en vinst. Efter att ha intagit en stadig frukost med havregrynsgröt och kaffe körde vi de 30 minuterna till Emporia där det var svalt och torrt på startlinjen. Hela förra veckan pratades det om att det skulle regna på tävlingsdagen, men starten var snustorr och det var det viktigaste för mig. Jag hatar att börja i blött väder, men när jag väl trampar och är varm bryr jag mig inte längre, jag bara kör.
Starten på Unbound är alltid väldigt hektisk. Den svåraste delen av tävlingen består vanligtvis av 200 väldigt nervösa cyklister som ännu inte har blivit trötta. Vi spurtar för att komma in först i varje kurva och det sker tyvärr många krascher den första timmen. Som tur var kunde jag i år undvika en riktigt stor precis bredvid mig, där till exempel Lachlan Morton var inblandad. Några andra krascher märkte jag inte ens av eftersom de skedde flera led bakom mig. Det är viktigt att ligga långt fram för att undvika dem.
Allteftersom kilometerna tickade på blev folk tröttare, och därför mindre nervösa. Några verkligt duktiga cyklister punkterade redan efter 20 miles / 32 km och fick jobba sig tillbaka upp i fältet. Jag försökte hålla mig lugn och gjorde inte mer än nödvändigt. Sitta med de 20 första cyklisterna för att ha en bra överblick av banan och eventuella farliga passager. Jag smuttade ur min flaska med kolhydrater och började äta efter 75 minuters tävlande. Efter 75 minuter äter jag vanligtvis en radda Clif Bloks var 30:e minut för att hålla energinivån uppe.
Precis efter att jag ätit den första fasta födan för dagen tittade jag tillbaka och log. Bakom mig såg jag en lång rad cyklister som slet ont och visste att exakt här och nu skulle den stora elimineringstävlingen börja. De bra killarna som punkterade i början av loppet kom tillbaka till täten ganska enkelt, men om du skulle punktera nu skulle du få problem. Jag stannade i förstagruppen och fokuserade på att spara energi genom att inte hamna i en vinge då det blåste lite kantvind. Vid 50 miles, eller 80 km, började jag känna igen de bra killarna. Såklart var Pete Stetina där, jag visste att lan Boswell skulle ta det lugnt på den sista rullen i den främsta gruppen, och mina andra Dutchmafia-cyklister skulle garanterat vara där. Nathan Haas och Paul Voss var där, som bägge två är tidigare World Tour-cyklister. Plötsligt såg jag Brent Bookwalter som även är en gammal kollega, och vi började snacka. Han började bli trött och jag önskade honom lycka till. Vi var bara 1/4 in i tävlingen och det var inte läge att börja känna sig trött...
