Basajaun – Förvänta dig det oförutsedda

Basajaun är, som du kanske kan förvänta dig av något som fått namnet av en mytisk väktare av Baskiens avlägsna skogar, en 760km lång graveltävling fullspäckad med utmaningar.

"På event som detta bör du vara redo för allt - och med allt menar jag verkligen, allt!"

Likställt med Badlands som det 'ultimata oassisterade gravel-eventet i Europa,' visste Shimano Gravel Alliance-cyklisten Ibai Fradejas att han behövde stå på startlinjen till den första upplagan av detta 760km långa lopp som lovade 15,000 höjdmeter klättring och en ratio på 75/25 oasfalterad-asfalterad del.

Från lummiga skogar till torra och karga slätter, från Ebros flodbanker till det oländiga Sierra de la Demanda, föjlt av bestigning av Pico San Lorenzo innan du kör igenom Izki nationalpark. Det var långt ifrån monotont under hans långa 48 timmar i sadeln.

Jag cyklade som mixat par tillsammans med Virginia Cancellieri, en cyklist från Orbea Factory Team. Vi kände knappt varandra då vi bara hade träffats en gång förut, så jag visste att det var en chansning. Vi skulle bara ha varandra som sällskap genom hela loppet. Jag vet av erfarenhet hur viktigt det är att ha ett starkt band till din lagkompis under vilken tur som helst - men särskilt en som är så prövande som Basajaun där du kommer att ha oundvikliga toppar och dalar.

Vårt initiala mål var att komma så nära Calahorra som möjligt, vilket var 506km in i loppet, utan att sova. Om vi kunde hålla oss till min plan att cykla 13km/h (inklusive stopp), borde det ha tagit oss runt 38 timmar. Vi gav oss iväg lördag kl. 08.00 och ville försöka cykla hela vägen till 22.00 på söndagen. Väl där skulle vi belöna oss själva med 4-5 timmar sömn innan vi tog oss an de sista 280 kilometerna i ett svep. Vårt mål? Att korsa mållinjen på precis 3 dagar/72 timmar.

Jag säger alltid att på en prövning som denna behöver du vara redo för nästan allt - men oavsett hur mycket du förbereder dig är det som verkligen räknas din förmåga att anpassa dig till oförutsedda händelser, för tro mig, det är alltid något som händer. Vi kom snabbt ifrån vårt schema eftersom vi tog fler pauser än jag hade räknat med, och vi kom inte till Calahorra förrns 07.00 på måndagen, vilket var nio timmar senare än planerat. Eftersom vi redan hade vilat ganska mycket behövde vi inte stanna och sova här men det fanns andra stunder när vi verkligen behövde kliva av cyklarna.

FÖRSTA STOPPET, 254KM, VILLANUEVA DE AEZKOA

Vi kom till staden runt midnatt och stannade vid första bästa öppna bar. Snabbare cyklister hade redan passerat här så det fanns inte så mycket mat kvar, men den snälla servitrisen gav oss kaffe med mjölk och sobao, ett sött bröd från trakten. Att döma av de andra sömniga cyklisterna som vi såg var det ett bra ställe att ta en ordentlig vila på, så vi sov 90min mellan 01:00–02.30 innan vi bestämde oss för att fortsätta.

ANDRA STOPPET, 307KM, URROZ-VILLA

Solen började precis komma upp just som vi bäddade ner oss någon timme på en bänk vid en rastplats vid infarten till staden. Vi hade knappt tillryggalagt någon distans sedan vårt senaste stopp men tröttheten hade satt in och detta kändes nödvändigt.

SIESTA, 417KM, MÉLIDA

Mélida var den sista staden innan man korsar Bardenas Reales, som är en halvöken. Klockan var 16.00 och solen gassade. Våra cykeldatorer talade om för oss att det var över 40º C. Vi bestämde oss för att lägga oss ner på en skuggig plats i en park till kl 19.00, och vänta på att solen skulle gå ner innan vi tog oss in i öknen. Det här var ett av de bästa besluten vi tog - inte bara för att vi undvek den kvävande hettan som fick andra cyklister att bli hämtade med helikopter från öknen på grund av värmeslag, utan även eftersom vi fick njuta av en av de vackraste solnedgångar jag någonsin har sett.

TREDJE OCH SISTA STOPPET, 501KM, SAN ADRIÁN

Vi sov från 03.00 till 06.00 i pelargången på stadens torg. Den verkliga anledningen till detta stopp var inte nödvändigtvis trötthet - även om vi definitivt kände av den nu - men det var mer på grund av att vi behövde ta av oss våra cykelbyxor efter 43 timmar i sadeln.

MÅLET

Vi gick i mål i Basajaun som första mixade par på 74 timmar, med en tid i rörelse på 48 timmar och 50 minuter och vi höll en medelhastighet på 16km/h. Bara två timmar långsammare än förväntat, tredje par totalt, och Virginia var den första kvinnan att korsa mållinjen. Som ett ultradistans-event är den största motståndaren i Basajaun dig själv, och jag måste erkänna att jag är rätt stolt över det här resultatet - vi cyklade stabilt genom hela, var noga med att inte köra för hårt uppför eller ta för många risker utför. Strategin fungerade eftersom ingen av våra cyklar eller någon av våra kroppar gick sönder.

Jag lämnade Basajaun erfarenheter rikare - och då tänker jag inte bara på medaljen och resan, men på ny vän. Efter tre dagar i överlevnadsläge blir ditt band med din lagkamrat väldigt starkt, oavsett hur väl du känner denne sedan innan.

När jag skriver detta tio dagar efter att ha gått i mål kan jag fortfarande känna att flera fingrar är bortdomnade, men jag har lyckats glömma smärtan i rumpan, tröttheten när vi behövde gå med cyklarna, ömheten i benen, kylan som kommer krypande precis före soluppgången, törsten, den ständiga hungern och sömnbristen... Lyckligtvis kommer jag fortfarande ihåg solnedgången i Bardenas Reales, samtalen med cyklister från hela världen och tillfredsställelsen av att till slut korsa mållinjen tillsammans med Virginia...