Cyklar med partytåget på Unbound Gravel

Vi frågade Erwin Sikkens från Shimano Gravel Alliance om han ville vara med på partytåget på Unbound Gravel. Det här är hans berättelse om vad som händer när allas bästa vän med den eviga party-farten deltar i världens största gravellopp.

SLÅ UPP ORDET ’GRAVEL’ I ORDBOKEN SÅ KOMMER DET ANTAGLIGEN ATT STÅ NÅGOT OM EN VISS TYP AV UNDERLAG SOM ANNARS FINNS PÅ TENNISBANOR OCH ICKE-ASFALTERADE VÄGAR. DET ÄR SVARET I ORDBOKEN. NÄR CYKLISTER HÖR ORDET GRAVEL TÄNKER DE PÅ ALLA MÖJLIGA OLIKA SAKER.

Visst, de kommer att tänka på underlaget som består av en miljon små stenar, men de kommer lika lätt tänka på en dubbelspårig skogsväg, lite stig eller till och med en stor lägereld. Gravel kommer att mana fram bilder av vissa typer av cyklar och komponenter, och förmodligen även flanellskjortor och de där udda halsdukarna som du antingen älskar eller hatar. För mig är ordet gravel synonymt med ’party-fart’. Varje gång jag skriver eller pratar om gravel, handlar det om något långsamt äventyr eller cykeltur.

Det är den typen av lättsam atmosfär som har inspirerat många andra människor att sätta sig på en gravelcykel precis som jag har gjort, och det är i det här välkomnande sällskapet som jag känner mig mest hemma i. Av samma anledning har jag ett hat-kärleksförhållande till begreppet "gravelracing". Man kan hävda att jag har samma hat-kärleksförhållande med den amerikanska gravelscenen, som trots att det är platsen där gravelkulturen som jag älskar så mycket kom ifrån, främjar en så stark gravelracingkultur att den skickade mig in i en inte helt obetydlig identitetskris när jag blev inbjuden till Unbound Gravel i Emporia, Kansas.

Med 200 miles / 322 km tog Unbound Gravel plats som en av världens tidigaste och största graveltävlingar. Trots att det var ett gravelevenemang på gräsrotsnivå, en aspekt som vanligtvis gör mig förväntansfull, hade Unbound Gravel inte hamnat på min måste-göra lista. Visst, jag kände till den, men jag hade aldrig övervägt den på allvar. Bara logistiken för att ta sig dit för att tävla skulle vara tillräckligt komplicerad i sig, för att inte tala om lotteriet som det innebär att få en startplats. Så när tillfället gavs var jag snabb med att tacka ja, bara för att sedan omedelbart gå in i fasen "vad i hela friden anmälde jag mig till?!". Tja, det skulle jag snart få veta.

Lugnet före stormen är det bästa sättet att beskriva Emporia inför loppet. Även om vi uppenbarligen inte var de enda besökarna i stan, hade den samma lugn över sig som den har under resten av året. Det var tisdag och förberedelser gjordes för att Unbound-mässan skulle starta på torsdag, och själva tävlingen skulle gå av stapeln på lördag. De här två första dagarna var trevliga; jag lärde känna staden och pratade med några av invånarna, inklusive ägaren till en av cykelbutikerna (med det passande namnet "Gravel City"), och till och med Emporias tidigare borgmästare, som nu är speaker för festivalen.

Allt eftersom veckan gick fylldes staden sakta av cyklister. Till en början hundratals och snart därefter tusentals. Vad som annars skulle vara en trevlig, om än något sömnig stad i centrala Kansas, förvandlades snart till världens gravelmecka. Jag kan inte peka ut något specifikt, men vid det här laget kände jag att jag var precis där jag behövde vara. Från att prata med den vänliga lokalbefolkningen som välkomnade oss cyklister till deras samhälle, till känslan du får av att se alla dessa likasinnade gravelcyklister på samma plats och ge sig ut på korta rekognosceringsturer, innebar sammantaget att min hype-nivå nådde ett nytt rekord. Jag var väldigt glad över att vara här. Det fanns bara ett problem... själva graveltävlingen att ta itu med.

Strax före klockan sex på lördagsmorgonen befinner jag mig på startlinjen av Unbound. Det här är inte någon avlägsen campingplats i skogen – vi är mitt på Commercial Street, Emporias huvudgata. Det är fortfarande tidig morgon, men jag vet att det kommer att bli en lång dag i sadeln. Men jag är inte nervös. Förväntansfull är ett mycket bättre ord. Under dagarna före loppet hade jag funderat på mitt deltagande i Unbound Gravel... och jag visste att jag bara behövde vara mig själv. Vad skulle det innebära?

Trots att Unbound är den största graveltävlingen av dem alla - till både namn och distans - visste jag att min bästa chans att överleva inte var att tävla, utan att ta det i min takt... eller snarare i party-fart.

När polisbilen hade kört iväg och loppet officiellt startat sa jag omedelbart hejdå till de snabba personerna längst fram när de cyklade iväg mot horisonten. Redan i detta tidiga skede av loppet var det så många som körde om mig att jag måste ha satt något galet världsrekord utan att ens veta om det. Då den tidiga delen av banan bjöd på flera 90-graders kurvor med löst grus och ett par överfarter av mindre vattendrag, splittrats snart den stora gruppen i hundratals mindre samlingar. Jag väntade på att den perfekta gruppen skulle passera mig så att jag kunde ta rygg på dem... men den gruppen kom aldrig. Starten hade varit så snabb och de små backarna så förrädiska, att varje grupp verkade ha en eller två snabba personer som satte upp ett tempo som var betydligt tuffare än vad jag ville köra i. Jag försökte och jag misslyckades - jaja, vi går väl på plan B då. Bara jag, ensam mot vinden som blåser rakt i mitt ansikte. Bara 180 miles / 288 kilometer kvar.

Jag befinner mig ett par timmar in i tävlingen och tänker på hur lustigt det är att vi kallar det en tävling. Runt mig ser jag hundratals människor som, precis som jag, inte kom hit som ett proffs. Vi cyklar alla vår egen runda och vi är helt okej med det. Vi är alla medvetna om att 200 miles / 320 kilometer är en fruktansvärt lång cykeltur och vi måste hushålla med energi för att ta oss till mål. Vid det här laget slutar jag kalla det för en tävling och börjar kalla det en cykeltur. En lång cykeltur som jag faktiskt njuter mycket av.

Det var ännu en tydlig påminnelse om att "tävling" inte är något för mig, för så fort jag släppte rullen på de testosteronfyllda människorna började jag genast ha kul igen, med party-fart på min cykel och hittade likasinnade vänner längs vägen, precis som hemma. Men uppenbarligen under en tävling som Unbound Gravel är det lättare sagt än gjort. På en cykeltur med den här distansen handlar det inte bara om benen, det sitter minst lika mycket i huvudet. När en otäck punktering nästan tog mig ut ur tävlingen helt hållet, kände jag hur humöret sjönk och jag hade svårt att känna det roliga, men när jag väl var på väg igen tänkte jag att upp-och-nedgångar är oundvikliga på en lång tävling som Unbound.

Lärdom - ju längre du cyklar, desto större blir upp-och-nedgångarna.

Timmar och kilometer flyger förbi utan att jag riktigt märker det. Jag njuter av det och får nya vänner. Jag älskar att lägga märke till små detaljer, som hur vägskyltarna har en annorlunda terminologi, och färgglada fåglar som jag aldrig har sett förut men som nu valde att följa mig. Jag pratar om den här platsens historia med några i lokalbefolkningen som bjuder på häftiga berättelser, och jag ser till att insupa atmosfären vid den första av två kontrollpunkter i samhället Eureka.

Inte långt efter detta vänder vinden till min fördel och jag har fortfarande energi i benen. När jag inser detta kan jag inte göra annat än att le åt det. Kilometerna hade krupit förbi, men nu flög de faktiskt istället. Visst, jag börjar bli trött men jag cyklar också snabbare än jag har gjort under hela dagen.

Vinden pressar mig både fysiskt och mentalt. Jag passerar halvvägspunkten och saker och ting börjar se ljusare ut. Det lilla regn som föll på oss längs vägen har torkat upp och solen kikar till och med fram. Timmar och kilometer fortsätter att flyga förbi.

Sedan, helt plötsligt, stöter vi på den mest otäcka, hemska och klibbiga lera jag någonsin stött på. Av alla fantastiska grusvägar jag har sett hela dagen, överraskar arrangören oss och leder oss längs en lerig väg som är så hemsk att den snabbt börjar få mig att må dåligt. Vi är tvungna att gå med våra cyklar hela vägen, och det känns som en evighet. Det är inte förrän vi alla står med fötterna genomblöta i en närliggande bäck strax efteråt som jag börjar skratta igen. Unbound är en tuff tävling, men jag älskar den.

Proffsen har sedan länge kommit i mål, men jag är fortfarande här ute på grusvägen med alla mina långsamma men ihärdiga nya vänner. Solen går ner och helt plötsligt cyklar jag i mörkret. Det går upp för mig att jag fortfarande kan nå målet före midnatt och därmed gå med i "midnight finishers club". Det är dags att öka tempot. Jag kommer på mig själv med att mentalt växla in i ett tävlingstänk, trots att jag har en hel dag med party-fart i benen. Det har gått in i märgen på mig och jag älskar varje minut av det.

Jag ser hur kilometerna räknas ner på min skärm. Jag kör om några cyklister i en grupp strax före Emporia och så kommer jag äntligen in i staden. När de ljusa bokstäverna från "Emporia State University" välkomnar mig tar känslorna över. Omedvetet har denna vallfärd till den största graveltävlingen av dem alla, betytt mycket mer för mig än vad jag har vågat erkänna. När jag når målet på Commercial Street efter 17+ timmars cykling är folkmassorna fortfarande lika stora som de var vid starten och de hejar på varje cyklist som kommer i mål. Varenda en!

Jag är nästan en av de sista som kommer i mål... men jag känner mig som en vinnare, samtidigt som några lyckotårar fyller ögonen.

Nu är jag hemma igen och när jag skriver den här historien får det mig att undra om jag har konverterat. Gillar jag graveltävlingar nu? Och det ärliga svaret är att jag inte vet. Ja och nej. Nej, jag tävlade egentligen inte och jag planerar inte att göra det någon gång snart igen heller. Men ja, jag gillade utmaningen och distansen och ja, jag gillade absolut det jag såg av den något annorlunda gravelkulturen i USA. Och ja, jag tror att det är beroendeframkallande och ja, jag kanske måste komma tillbaka en dag för att göra om allt igen. Men under tiden? Jag kommer att fortsätta att köra party-fart i Europa på min gravelcykel, för det är det jag är bäst på.