När Shimano Gravel Alliance-cyklisten Claudia Gerosa började cykla gravel upptäckte hon mer än bara sin egen bakgård. I den här artikeln följer den före detta fotbolls- och basebollspelaren sin gravel-resa från kryssningsfartyg till basebollplaner, flodbanker och bergspass.
I en värld där vi överöses med nästa gigantiska, mega, episka, ultra-graveltur tvärs genom länder eller världsdelar, är det ibland svårt att erkänna att vår första runda - den som öppnade dörren till gravel och fick oss att fastna - kan ha varit något mindre imponerande.
Claudia Gerosa är snabb med att erkänna att hennes första 10km inte var mycket för världen. Den 45-åriga italienska Shimano Gravel Alliance-medlemmen bytte ut sina tidigare hundpromenader mot cykel och tog sig inte långt utanför hemmet precis utanför Milano, i det industriella hjärtat som löper öster om den ikoniska staden som är Bergamo. Olikt andra platser i Italien finns inte de vita vägarna, böljande kullar eller ens ikoniska bergspass. Istället är det ett område i ständig rörelse där människor pendlar, bilen är bäst och fabriker dominerande.
‘Varje äventyr börjar 4km hemifrån så snart jag är nere vid flodbanken. Om det inte vore för gravel skulle jag inte ha vetat att dessa fantastiska platser existerade så nära mitt hem,' säger Claudia med ett leende innan hon sätter av åt ett nytt håll som skickar ut henne på en smal, väl gömd stig längsmed floden Adda. Den sprudlande cyklisten har alltid varit något av en stigfinnare, oavsett om det är som en tidig användare av Twitter, eller mer passande som en tidig påhoppare till gravelkonceptet. Claudia har aldrig varit någon som pysslat med det enformiga, och vet du vad, det är precis det som gör att hon passar så bra ihop med gravel.
Claudia är född i Lombardiet och bor fortfarande i samma by som sin familj, precis söder om Bergamo och öster om Milano. 'Det här är ett område med lagerlokaler, bilar, luftfuktighet och industri,' säger hon sakligt. 'Visst, vi har en hyfsad utsikt över bergen, men de ligger inte direkt runt hörnet. Det betyder att du behöver vara lite kreativ för att hitta fantastiska platser att cykla på, men det är där gravel kommer in i bilden,' fortsätter hon.
Italien är känt för många saker - mat, sport, konst och mode kan hittas på topplistan - men det är även ett land som håller sig till tradition, både när det kommer till kvinnorollen i samhället och de oskrivna reglerna i cykling. Så när Claudia återberättar historier med sitt typiskt italienska gestikulerande - föreställ dig ett kroppsspråk som är lika passionerat som det verbala - om hur mycket hon stack ut när hon jobbade som den enda kvinnan på byggarbetsplatser, som kunde lyfta vikter lika tunga som hennes kollegor kan du gissa hur historien slutar.
Men vårt intresse ligger inte i frigörelse på arbetsplatsen, utan i gravel, så när Claudia talade om hur fantastiskt det var 2015, inte långt efter att hon börjat cykla och under en tid när inte så många italienska cyklister hade någon aning om den disciplinen, får du en ännu bättre bild av denna cyklist.
Just denna friska vintermorgon är Claudia i sitt rätta element när hon visar upp sin lokalkännedom runt Bergamo, ivrigt återberättande historien om Città Alta, där hon tar en snabb cappuccino, vidare till berättelser om stängda jeansfabriker och järnbroar från 1930-talet. 'Gravel har gett mig ett helt nytt perspektiv på mitt hemland. Vi italienare uppskattar inte vad vi har, att ha möjlighet att cykla på alla underlag har förvandlat varje runda till sitt eget unika äventyr,' fortsätter Claudia medan hon plingar med ringklockan för att varna gångtrafikanter på flodbanken att hon närmar sig. 'Den här stigen går från Brianza till Lecco och är helt fri från trafik. Det är 50km åt ett håll som jag skulle säga är en central del i min favoritrutt. Jag vet ingen annan plats där du kan komma ifrån allting så lätt.'
Inbäddad i dalen följer rutten flodens krökningar och passerar övergivna kraftstationer, bubblande pooler och dånande vattenfall. Omgiven av denna skönhet är det väldigt lätt att ifrågasätta varför någon skulle hålla på med landsvägscykling i det här området. Claudia håller med. Faktum är att fastän hon var en hängiven landsvägscyklist fastnade hon snabbt för gravel - delvis tack vare en tur med Rapha Cycling Club på precis den här cykelvägen.
'Jag har alltid varit någon som får inspiration från andra ställen än Italien, utanför normen. När jag växte upp spelade jag fotboll och softboll på hög nivå med lag som vann regionala och nationella titlar, och det - i kombination med möjligheter att arbeta världen över med min familjs företag - fick mig snabbt att inse att du behöver titta längre bort än vad som är precis framför dig för att få uppleva nya saker.'
Att anlägga löparbanor och fotbollsplaner är utan tvekan ett nischat yrke, men det är genom hennes pappas arbete som Claudias passion för att resa och sporta har växt fram. Dessa förblev separata saker - bara två hobbyer hon höll på med på fritiden - tills hon kastades in i cyklingens värld där de två slogs samman. '2014 hade jag en så svår skada på Akilles-senan att jag inte kunde träna fotboll eller softboll utan att få ont. Jag kom till matcherna och tog mig igenom, men mer än så var det inte. Min fysioterapeut rekommenderade att jag skulle börja med en idrott med mindre stötar, som simning eller cykling, och så blev det. Det är ingen överdrift att säga att min första cykel förändrade mitt liv,' fortsätter Claudia och skiner upp i ett stort leende.
'Jag började som de flesta andra antar jag, jag bara cyklade runt kring huset. När jag hade kört allt i närområdet ville jag cykla längre så jag köpte en landsvägscykel. Jag förstod snabbt att samtidigt som det är nästan samma som att köra bil - du tar dig från A till B - så är det en helt annan upplevelse att cykla. Sedan när jag gick med i Rapha Cycle Club blev allt ännu bättre.' Vid det här laget är Claudia ännu mer uppspelt när hon tänker på vännerna hon fått och de banden hon stärkt på två hjul.
Det var genom Rapha som Claudia deltog i ett event på blandat underlag, en rutt skapad för att hedra Flandern, i utkanterna av Milano. På dagen i fråga kämpade hon på över grusvägar och branta kullerstensbelagda backar på hennes landsvägscykel. Att gå uppför i landsvägsskor var inte direkt idealiskt. Medveten om att det måste finnas ett bättre sätt fångades Claudias uppmärksamhet av konceptet gravel på sociala medier, och detta var den andra vändpunkten medelst cykel i hennes liv.
'Jag ser så mycket därute som verkligen inspirerar mig. Så snart jag ser någonting intressant vill jag veta vart jag kan cykla det,' utbrister hon medan hon bläddrar igenom magasinet Al Vento som har många bilder och förslag på olika rutter, som ligger framför henne. På ett sätt är Claudia den sannaste representanten för gravel: Någon som är biten av möjligheterna som gravel ger en cyklist att utforska platser, både på hemmaplan och längre bort. 'Jag tror verkligen att gravel har förändrat mitt liv. Från den första turen till idag. Jag är inte bara 30 kilo lättare nu, och har fortfarande inte fysik som en atlet - fasen, jag har aldrig haft det, men jag testar ändå alla sporter som finns därute - men jag har använt min passion och erfarenhet för att hjälpa andra kvinnor som vill börja med gravel.'
Trots att Claudia mestadels cyklar ensam hoppade hon på chansen att vara guide på No Gods No Masters kvinnoledda och damspecifika gravel-läger: 'För de flesta i min grupp var det första gången som de cyklade offroad på något slags grus, så att se deras utveckling över de tre gradvis tuffare dagarna var underbart att bevittna. Den största utmaningen för mig var att hålla ihop en grupp med olika fartpreferenser och att veta att du kan ge någon råd om att bromsa inför en kurva men sedan kan du inte kontrollera hur hårt de kommer att nypa åt bromsen!'
Claudia pausar och kommenterar att - som kvinnor - får de regelbundet komplimanger för att de cyklar. 'Det är verkligen inget storslaget med det - eller det borde inte vara det i alla fall, inte nu. Vi borde alla cykla så långt eller kort som vi vill.'
Eftersom oavsett hur långt du cyklar ser Claudia varje gravelrunda som ett äventyr i sig. 'Det är en växande mening att du behöver cykla 900km med minimalt med sömn eller känna blodsmak medan du tävlar, men lyckligtvis finns även grundidén kvar med att ingen bryr sig om hur många kilometer du har kört. Så länge du känner dig fri i sinnet, cykla på. Se det som din frigörelse från världen.'
Ord & bilder: Phil Gale (@1_in_the_gutter)
Dela den här artikeln
