Tour Divide, Badlands, GranGuanche, Atlas Mountain Race, Further, Tuscany Trail, Silk Road Mountain Race, GBDURO. Chansen är stor att du har hört talas om några av dessa ultralånga cykeltävlingar - tävlingar som sträcker sig från ren landsvägscykling till tuff terrängåkning och med distanser från 300 upp till 3 000 km och ännu längre, antingen efter en förutbestämd färdväg eller en rutt med delkontroller som kräver aktiv planering från cyklistens sida. Även om inte två ultralopp aldrig är den andra lik, delar de en gemensam egenskap: dessa lopp är riktigt långa, riktigt hårda och innebär nästan alltid att cyklisterna är helt självförsörjande. De ska inte tas lätt på, inte heller handlar de bara om att träna hårt och sedan cykla fort. Nej, faktum är att den mentala biten är en betydligt större utmaning än den rent fysiska aspekten. Låter det kul? Kanske inte, men cykling handlar inte alltid om att ha kul. Många av oss cyklar för utmaningen, utmaningen att driva på oss själva lite längre än den förra gången och försöka ta reda på var våra personliga gränser egentligen går. Finns det något bättre sätt att göra det på än att delta i något så löjligt som ett ultralångt cykellopp?
Efter många timmar av att följt digitala prickar på en skärm och vara fullkomligt begeistrad av episka videoklipp på cyklister som pressade sig själva i fantastiska landskap, bestämde jag mig för att ge det ett försök – faktiskt två försök, till och med. Ska du göra samma sak? Jag hoppas kunna hjälpa dig att svara på den frågan genom att dela med mig av några av mina insikter och lärdomar. Vi kan kalla dem "lektioner från en erfaren nybörjare".
För det första är det inte så lätt att cykla ett ultralopp som att bara kliva upp på din gravelcykel, packa dina väskor och ge dig ut i solen. Det tar mycket tid att förbereda sig – inte bara fysiskt och mentalt, utan också när det gäller att iordningställa din utrustning. Du kanske till och med måste skapa din egen rutt, där du tar hänsyn till olika aspekter som platser där du kan proviantera. Denna förberedande etapp ska inte underskattas. Samtidigt kommer den också att skapa en stark förväntan inför själva loppet... vilket gör att det räknas som en del av det roliga. Sedan gäller det resorna. Att resa är roligt; du får se världen på cykel, men innan du kan göra det måste du ta dig till platsen där loppet tar sin början. Även kallad starten. Kanske måste du göra detta med flyg, väga upp din påverkan på planeten, eller kanske kommer du dit på ett mer miljövänligt sätt? Hur som helst kommer det att kosta dig tid och pengar. #Outsideisfree är den största lögn vi cyklister intalar oss själva, men upplevelsen kan vara värd kostnaden mätt i pengar och tid.
Så nu har du förberett dig, läst tusen bloggar och sett alla videor. Du är redo! Fel. Av egen erfarenhet och genom att ha pratat med många andra ultracyklister, kan jag försäkra dig om att du aldrig riktigt kommer att veta vad du ger dig in på. Din packlista, hur bra den än är, kommer aldrig att bli perfekt. Inte för ditt första ultralopp och förmodligen inte heller när du kör din tjugonde. Ultralånga lopp kommer i lika många olika varianter som vädret du kommer att möta i tävlingarna. Du kommer alltid att ta med dig det där du inte behövde och sakna det andra du glömt. Men att inte få till det helt rätt är ändock en del av upplevelsen. Äventyr är aldrig perfekta tillställningar. Om du lär dig att vara öppen för alla ofullkomligheter som upplevelsen kommer att bjuda på, kommer du att njuta av det så mycket mer, det kan jag lova dig.
Även de bästa förberedelserna kan inte kompensera för bristen på erfarenhet. Innan mitt första ultratävling – GranGuanche Audax Trail 2021, ett 800 km långt terränglopp över Kanarieöarna – visste jag att nyckeln skulle vara att inte pressa mig själv till max och spara energi till senare i veckan. Men vad betyder det egentligen? Jag hade ingen som helst erfarenhet av att cykla en hel dag, flera dagar i sträck i en hel vecka med lite eller ingen sömn. På grund av det hade jag ingen aning om hur mycket sömn jag faktiskt skulle behöva eller hur mycket jag skulle kunna pressa mig själv i form av uthållighet utan att tappa för mycket energi. I brist på erfarenhet cyklade jag alldeles för fort och sov alldeles för lite. Jag lärde mig den hårda vägen under den här första ultratävlingen att jag inte är någon Sofiane Sehili, en kollega och Gravel Alliance-åkare och något av en expert när det kommer till företeelsen som stavas ultralopp. Jag behöver min sömn och jag behöver cykla långsamt för att överhuvudtaget kunna komma i mål.
Erfarenhet är viktigt och det enda sättet att få det är att gå ut, göra det och få det.
Vi tacklar en annan fråga: att ha kul. Att cykla ett ultralopp är toppen av typ 2-kul, kanske till och med på gränsen till typ 3. De är som att cykla uppför ett brant berg; det är sällan roligt exakt just nu, men efteråt kommer du att se tillbaka och inse att det var en fantastisk upplevelse... och du vill ha mer av det. De är beroendeframkallande på ett sätt som är svårt att beskriva. Jag frågade den erfarne ultracyklisten och vinnaren av tävlingen Transcontinental, Josh Ibbett, vad det var som fick honom att komma tillbaka efter mer. Hans ord är så bra att jag kommer att citera honom här:
När du väl lärt dig processen att komma i mål – det faktum att det handlar mer om den mentala biten än det fysiska – kan du verkligen sjunka in i äventyret. Att se nya platser, kulturer och länder tröttnar man aldrig på och då talar jag inte om den rent fysiska biten av färden. Jag antar att det är eskapism när den är som bäst. Vilka andra tillfällen i livet betyder att du kan vara uppe hela natten bara för att du kan, äta vad du vill eller till och med skippa att duscha flera dagar i sträck. Det verkliga livet hemma är helt enkelt inte sig likt när du väl kommer tillbaka - och så händer det oundvikliga. Vägarna där ute kallar på dig igen.
Jag minns att han inte var mindre poetisk när vi drack öl tillsammans vid slutet av GranGuanche. Jag hade precis sagt till honom att jag aldrig mer skulle köra ett ultralopp, på vilket han svarade:“Det kommer att ta dig antingen fem nätters sömn eller fem öl, beroende på vad som kommer först, innan du kommer att ändra dig.” Han hade rätt. Flera månader efter att jag hade brutit GranGuanche befann jag mig på startlinjen av mitt andra ultralopp, Atlas Mountain Race, ett av de mest utmanande terrängtävlingarna i ultraformat på planeten.
Upptakten till denna nya utmaning hade varit mycket mer avslappnad än inspelet till min första ultratävling. Mina väskor var mycket lättare att packa, min cykel var redan rätt inställd och jag trodde lite naivt att jag hade en uppfattning om vad jag gav mig in på. Jag kände mig faktiskt rätt säker när jag gick in i detta 1 200 km långa monsterlopp, med samtliga kilometer inbakade i en enda etapp, med rent skräckinjagande mängder klättring och avlägsna sektioner där det enbart gick att ta sig fram genom att leda cykeln. Att lära mig av mina misstag från förra gången och faktiskt gör det till en fest och få sova ordentligt kändes som en stor vinst. Jag deltog inte för att vinna, utan för att komma i mål, vilket fortfarande är lättare sagt än gjort i en sådan grandios utmaning som Atlas Mountain Race.
Detta förtroende ledde dock till en annan lärdom: Det visar sig att det också finns ett fenomen som heter "cykla för långsamt". Med detta menar jag inte långsam i betydelsen kilometer i timmen – du kan bara pressa dig själv så mycket på så tuff terräng som den Atlasbergen bjöd på – nej, det jag menar är den faktiska tiden det tar att ta sig fram i loppet. Att cykla på natten är en viktig del av ultracyklingen. Cyklister som tar sig lyxen att vila i 6-8 timmar får ta igen det senare i med hjälp av högre hastighet. För långsammare cyklister som mig själv måste du hitta en bra balans mellan hastighet och sömn. Sov för lite och du kommer att sakna energi. Sov för mycket och du kommer att ligga för långt efter i loppet för att ha möjlighet att ta igen det senare. Återigen, erfarenhet är viktig.
Det finns också saker som du inte kan träna för som kan komma att överraska dig. Som i mitt fall. Efter 3 dagars cykling var det en dödlig kombinationen av brist på energi och oförmåga att hitta anständig mat som fick mig att gå på ångor. Att inte hitta något ordentligt att äta - inte ens en omelett - efter att ha cyklat i 11 timmar på en avlägsen ökenetapp, spelade en avgörande del i det som fick mig att bryta tävlingen. Som jag sagt tidigare är det mentala spelet så mycket viktigare än att bara ta med sig ett par starka ben till tävlingen. Min kropp var trött, men min moral var än mer i behov av assistans. Värmen, liksom bristen på mat, lade rejäla käppar i hjulet för mig. Jag var akut medveten om att jag inte skulle ta mig i mål före stopptiden och med en så låg moral som min vid den tidpunkten var det inte meningsfullt att fortsätta.
Jag bröt för andra gången. Det kändes som ett misslyckande. Men det finns en lärdom här också. Vet om att detta inte var ett misslyckande per sé. Det krävs mod att delta i och cykla ett ultralopp, att hoppa in i det okända och pressa dig själv till max - både fysiskt och mentalt. Men att veta när man ska sluta kräver också mod. Du kanske inte är medveten om det i det ögonblick du bryter, men vet om att trots alla självförsörjande kilometer är du aldrig ensam. Folk hemma kommer att följa dina framsteg. De kommer att titta på dig och spåra alla dina rörelser på sociala medier. När de sitter i sina bekväma hem, sover i sina bekväma sängar, har du varit där ute och kämpat i något avlägset landskap. Dina följare är dina största supportrar och kommer mer än gärna påminna dig om hur stark du verkligen är. De kommer att ge dig stöd när du behöver det som mest och det är en fantastisk känsla.
Slutligen, tänk på hur givande det är att upptäcka att dina gränser ligger långt bortom horisonten - på en plats där du inte kunde tro att de skulle vara. Ett par fräschare ben och ett klarare huvud kan vara det som bär dig till mål, men även om du bryter och inte klarar av att fortsätta kommer du att ha överkommit svårigheter och fått ett knippe med lärdomar. Du kommer aldrig hem tomhänt. Du tar med dig något som bara cykling – eller i mitt fall, att försöka cykla – ett ultralopp kan ge dig.
Allt ovanstående är förmodligen varför jag förr eller senare kommer att visa mitt ansikte igen på startlinjen av något ultralopp någonstans. Så, borde du också göra det? Ska man delta i ett ultralopp? Självklart är det ett väldigt personligt val. Alla ultratävlingar är inte lika tuffa som Atlas Mountain Race, så när du är osäker föreslår jag att du följer några fler ultracyklister på sociala medier och kör några långa bikepackingturer i ditt eget tempo. Prova att cykla genom hela natten på egen hand och se hur det känns. Men det bästa sättet att klia den där ultraklådan är att ge det ett riktigt försök. Oavsett om du kommer i mål eller inte, kommer du att få med dig mer erfarenhet och insikt hem. Och genom din erfarenhet kanske du till och med vill prova att köra ett ultralopp igen.
Varför sover du inte på saken så ska jag göra detsamma Kanske ses vi på startlinjen på nästa ultratävling? Faktum är att jag satsar pengar på det. Vi ses där.
Erwin
Dela den här artikeln
