Det är i slutet av februari i Innsbruck och Henna sitter vid sitt skrivbord och tittar på kartan för att se vilka skidorter som ligger nära nog för att kunna ta sig till med gravelcykel. Den här vintern har varit den kallaste hon kan minnas i de österrikiska alperna - skulle gravel kunna vara lösningen?
Vanligtvis brukar Henna och hennes vänner vara i full gång med att njuta av härlig puderskidåkning den här tiden på året, medan deras cyklar får en paus. Men det här året var annorlunda. De ville se vad som händer om de kombinerade två sporter: bikepacking och skidåkning.
"Vi ska faktiskt göra det!" utropade Malva medan hon försiktigt satte sig på sin cykel i Innsbruck. "Min cykel skakar väldigt mycket, är det normalt?" frågade Henna efter bara 500 meter. Sami svarade att de kommer att ha vant sig vid det när de kommer till Dolomiterna. Japp, Dolomiterna med dess ikoniskt spetsiga toppar och brant sluttande bergssidor, låg bara några hundra kilometer bort, vilket gjorde de nåbara med cykel.
Förutom frågan om deras tungt lastade cyklar, undrade cyklisterna om planen att cykla fem dagar och åka skidor fyra dagar från Innsbruck till Gardasjön kunde vara någonting annat än smärtsamt.
Snöflingor och luriga stenar
"Det här måste vara första gången: att cykla upp för att åka skidor," sa Henna medan de tog sig upp till det första skidstället. Snögränsen låg mycket högre än vanligt - runt 1,000–1,500 meter över havet - och förhållandena tvingade dem att cykla upp och byta till skidor för resterade del av klättringen. "Våra kroppar kommer i alla fall att vara uppvärmda när vi väl börjar vandra," svarade Malva och skrattade.
Snön hade börjat falla när gänget kom till deras första övernattning och gav hopp om att få åka nytt puder på morgonen. När de vaknade var träden och taken täckta med ett tunt lager snö som gjorde att hela stan glittrade i gryningssolen när de satte sig på cyklarna för att trampa iväg mot deras första skidställe. "Se upp för luriga stenar," ropade Henna medan de tog sig ner över ett orört parti från Vennspitze. Det var precis så. Det var fortfarande inte tillräckligt mycket snö för att täcka alla stenar, men det stoppade dem inte från att njuta av turens första svängar - domen: tuff snö men så himla kul att åka.
När de väl hade packat cyklarna kom de på att de fortfarande behövde trampa ytterligare 31 kilometer till deras nästa övernattning. Utmattade korsade de gränsen till Italien i kylan och mörkret iförda alla kläder de hade med sig och tog sig ned till Vipiteno. "Jag tror inte att vi kan fortsätta såhär i sju dagar till," sa Sami. De andra nickade tyst. Dagens lärdom. Från och med nu skulle de dela upp dagarna mellan de två disciplinerna för att göra det lättare, och kanske än viktigare, mer njutbart.
Is och Dolomiternas toppar
"Du skojar! Är det där en skidbacke?" ropade Sami efter att de precis hade lyckats ta sig fram på en stängd väg med hundratals fallna träd. Ruttplanering för bikepacking på vintern var mer komplicerad än vanligt, vilket de lärde sig den hårda vägen. De mysiga små grusvägarna som du normalt skulle ta var nu täckta med snö eller förvandlade till längdskidspår som hade smälts ner till skinande isgator. "Bromsa inte," ropade Henna medan hon balanserade på isen. De höll sig på hjulen men bestämde sig för att ta sig ut på andra större vägar för att undvika fler ovälkomna överraskningar.
De ledde sina cyklar över en skidbacke medan de såg den första dolomitiska toppen i horisonten. Den 90 kilometer långa turen till lägerplatsen hade varit ett heldagsäventyr, men bergstopparna som glänste i rosa och lila nyanser var ett vackrare välkomnande än de hade kunnat föreställa sig. De piskande regnet nästa morgon gav inte samma känsla. Inte ens på 1,500 meters höjd kunde regnet bli till tillräckligt med snö. "Den kan man vanligtvis åka", sa Henna när hon pekade på en topp åt vänster medan de rörde sig mot Lavarellas toppstuga. Snöbristen betydde att cyklisterna behövde justera nästa dags planer. Det fanns inte tillräckligt med snö för att åka skidor där de hade tänkt.
"Resten av branten är bara is härifrån till toppen," sa Malva. Snön som föll efter att de kommit fram till stugan hade kommit samtidigt som för mycket vind för att den skulle ligga kvar på de isiga branterna. Den här vintern hade kreativitet varit en nödvändighet för att kunna göra det bästa av situationen oavsett hur dåliga förhållandena var. Efter att ha sett sig omkring hittade gänget en spännande liten passage och en öppen bergsvägg som såg ut att ha tillräckligt med snö. Sami skrev "Heja tjejer" i snön medan Malva och Henna tog sig upp till passagen. Vinden blåste kallt men solen lyste i alla fall medan de tog sig ner. "Inte perfekt, men mycket bättre än jag trott," sa Henna, nöjd med hur dagen artat sig. Solens sista strålar täckte topparna i varma färger och omslöt en vacker dag i bergen.
Den snabba vägen upp
"Jag känner mig inte på topp," sa Malva medan det högsta bergsmassivet i Dolomiterna tittade ner på henne. Klättringen var känd bland landsvägscyklister men skulle nu bestigas av tre cyklister körandes i 2km/h med 40-kiloscyklar lastade med skidutrustning. Men när kvällsljuset lade sig över Marmolada och lös upp den vita snön kändes allt värt det - till och med en 9 dagar lång skidtur på cykel.
Med vetskapen om att denna drottning av Dolomiterna kunde bestigas med linbana beslutade sig cyklisterna för att belöna sig själva den sista dagen och maximera tiden i skidbacken. De hittade orörd puder mellan klipporna. Härliga svängar bredvid de redan uppkörda, och bra snö bredvid den dåliga. Leende från öra till öra lastade de skidorna på cyklarna och rullade mot nästa övernattning.
Henna, Malva, och Sami började nu närma sig Gardasjön medan de lämnade de majestätiska Dolomiterna bakom sig. Det började bli varmare och de tog gladeligen av sig lager efter lager medan de cyklade genom italienska vingårdar och passerade pratglada cyklister. Oavsett om de var medvinden eller tanken på att de snart skulle öppna champagnen som de fått när de lämnade deras sista boende, så rullade de med lätthet in till Riva del Garda.
"Vi gjorde det faktiskt!" ropade Sami när hon öppnade champagnen och sprutade den över Henna och Malva. "Och det var inte bara smärtsamt," svarade Henna. "Den här 9 dagar långa turen som kombinerade två av våra favoritsporter var en vacker blandning av svett, is, snö och vänskap." Skulle de göra om det? "Absolut!"
Biografi
Den finskfödda, digitala nomaden Henna Palosaari har varit med i Shimano Gravel Alliance länge, är en fena på att planera rutter och är riktigt kreativ.
Foto: Richard Buchner
Dela den här artikeln
